Nu i helgen kommer jag att se till att bjuda in mina nära och bekanta. Jag måste ju få visa vad jag har lyckats åstadkomma, och vad jag faktiskt har lärt mig alldeles på egen hand. Däremot vet jag redan nu att de inte är lika lyriska över att leva i det vilda som jag är. Men jag ska nog få dem på andra tankar. Det är ju fördelen med att tro på vad man står för, även om det innebär att man lever ute i skogen och för många kan tyckas vara en konstig filur. Fast som tur är har jag numera möjligheten att bege mig in till närmsta stad för att avnjuta lite käk från någon av alla de snabbmatskedjor som finns. Det är en lyx som var längesedan jag kunde unna mig.

Men å andra sidan finns det mycket annat som vildmarken har att ge. Friheten, tystnaden och lugnet.

Men visst måste jag erkänna att det efter det finns en hel del kvar att göra när verandan är klar. Jag måste se till att rensa bort ogräs så att det inte börjar ta sig in i stugan, ta bort nedfallna grenar från taket samt ordna en mer lättframkomlig väg. Visst har alla rötter sin charm, men man vill ju gärna kunna ta sig fram utan att behöva ramla omkull varenda gång.

Fördelen jämfört mot mitt liv på savannen är att jag slipper alla vilda djur att oroa mig för. Inga tigrar eller lejon här inte, och förhoppningsvis ingen björn eller älg som väcker mig på morgonen genom att köra in sitt huvud genom fönstret heller. Däremot är det betydligt kallare än vad jag är van vid, men som tur är kommer sommaren snart och värmer mina frusna fötter.

Först och främst så tänker jag placera farfars gamla björnfäll på golvet. Älghuvudet och geväret jag hittade i stugan när jag rensade ur den kommer att sättas upp ovanför eldstaden. Vad gäller moderna bekvämligheter så är det bara att glömma. Ingen dator eller tv för min del. Även om jag skulle velat hade det varit omöjligt. Det finns nämligen ingen elektricitet dragen ut dit.

Visst hade jag kunnat inhandla en ny och snitsig IKEA-säng men icke. Jag har tillräckligt mycket virke för att kunna snickra ihop en kraftig säng i ek på egen hand. Vad gäller resterande möblemang och inredning så är det någonting som jag får arbeta med efterhand. Det som jag är tvärsäker på är ju att jag måste se till att överleva, oavsett hur inredningen går. Därför har jag börjat lägga upp ett mindre proviantlager så att jag klarar mig den närmsta månaden iallafall. Huruvida jag efter det kommer leva av vad naturen har att ge mig, eller ta ett jobb så att jag kan leva lite lyxigare vad gäller mat och liknande så är det någonting som jag får ta en ordentlig funderare på.

Efter mycket slit och släp så hade jag lyckats få ut den värsta oredan ur stugan. Det var tur att jag hade lånat med mig farsgubbens bil och släp. Annars vet jag inte hur jag hade lyckats få ut allt därifrån. Lite för modernt för mitt leverne kanske, men helt avknoppad från civilisationen är man ju inte. Det gäller ju att vara tillräckligt modern för att kunna lura den moderna människan. Annars skulle det kunna bli lite väl tufft när man måste bege sig in till stadsdjungeln.

Åter till stugan. Jag hittade en hel del intressant skräp i den måste jag säga. En del kommer jag att återanvända, men merparten fick jag köra till tippen. Något som fascinerade mig var ett gammalt uppstoppat älghuvud och ett dammigt jaktgevär. Jag är förvånad över att sådana saker verkligen kan glömmas kvar. Fast förmodligen var det inte den tidigare ägarens avsikt att bara lämna det där.

Måste dock påpeka att jag hade en himla tur. Tack vare en god vän lyckades jag hitta en liten enslig stuga mitt ute i ingenstans. Jag ser verkligen fram emot att bege mig ut till den gamla jaktstugan så att jag kan börja planera och se vad som behöver göras. En sak är säker dock, jag kommer definitivt att inreda den på afrikanskt vis. Man kan ju inte leva på den torra savannen för att sedan bara lämna den bakom sig. Det går inte att bryta de banden så kvickt.

Hur som helst sitter jag alltså här nu i mina föräldrars hus och drömmer mig bort till det framtida livet i stugan. Proviant är införskaffad, och det enda som saknas är den kommande inredningen. Men det kommer med tiden. Jag måste ju först och främst se stugan innan jag kan planera in någonting.

Hur som helst visste jag hur jag skulle göra för att undvika att bli attackerad. Man ska hålla sig lugn och sansad men samtidigt visa att man finns där, för att se till att björnen försvinner. Detta var dock inte vad jag gjorde. Istället flydde jag springande allt vad jag kunde medan jag skrek som en liten tjej. Det var en himla tur att björnen inte började jaga efter och slet mig i trasor vill jag bara säga. Hur som helst bestämde jag mig i det ögonblicket att aldrig ge mig ut i naturen på egen hand igen. Men efter att ha tillbringat en tid hemma i stadens solkiga miljö igen hade jag ändrat mig. Mitt möte med björnen var första gången då jag hade känt mig verkligt levande. Så, efter mycket funderande och planerande begav jag mig alltså iväg hit. Men istället för att bära omkring på ett tält och en väldig massa packning såg jag till att skaffa mig ett eget litet hus, mitt ute i vildmarken.

Fast nu är det inte mina fritidsintressen vi ska tala om. Den här bloggen handlar ju trots allt om mitt hus här i vildmarken, bland alla buskar och snår och vilda djur. Men det är inte helt fy skam av mig att ha klarat av ett mandomsprov. Hade känts betydligt manligare om det varit ett riktigt vilddjur dock, som en tiger eller ett lejon. Men en antilop? Snälla någon. Fast det var ganska spännande att sitta däruppe i trädet och blicka ut över girafferna och spana efter första bästa byte. Skavsår vande mig sig ganska snart vid.

Hur som helst känner jag mig trots allt ganska nöjd med mig själv. Lite jobbigt är det dock att bo mitt ute i ingenstans och bli betraktad som ett mindre turistmål när safaribilarna stannar till och guiderna pekar ut mig för rikemansbarnen som vill uppleva äventyr. Vet inte om jag skulle hålla med om att det är särskilt spännande att åka omkring i en zebrafärgad safaribil och kolla på vilda djur och vita män på avstånd dock. Fast de tror väl att jag är Tarzan eller något, bara för att jag valt att lämna civilisationen bakom mig och bo i ett litet plåtskjul här i vildmarken.

Hur som helst har jag nu äntligen kunnat slänga av mig de för trånga finskorna och traska runt i mina härliga sandaler istället. Det känns himla skönt att vara tillbaka på savannen där jag kan leva som jag vill, med naturen och djuren som ständigt imponerar. Men lite försiktigt måste man vara. Man kan ju inte springa omkring hur som helst. Skulle inte vara kul att sluta som föda åt ett gäng hungriga hyenor eller gaseller.

Frågan är bara om mitt lilla hus står kvar. Om inte annat så får jag ta tag i det imorgon. Känner ju som tur är många av lokalbefolkningen, och de har mer respekt för varandras ägodelar än vad stadsfolket har. Inget ficktjuvande här inte. Inte för att det finns mycket i mina fickor, men man känner sig väldigt till freds med tillvaron som den är.

Nä nu är det dags för mig att krypa till kojs innan nattens rovdjur börjar yla och ha sig.

Efter en fartfylld resa har jag äntligen kommit fram och jag måste säga att det känns bra, men underligt. Det känns konstigt att faktiskt ha riktiga kläder på sig samtidigt som man kan gå runt i staden och vandra från butik till butik. Jag hade nästan glömt vilka bekvämligheter som finns. Men samtidigt saknar jag tystnaden och lugnet. Ingenting är lika rofyllt som att sova på bar mark medan man hör lejonen jaga. Skrämmande, kan vissa tycka, men jag anser att det är betydligt farligare att befinna sig i en stad fylld av människor. De är betydligt smartare än ett hungrigt lejon, och betydligt listigare. Människan är ju trots allt det enda djur som dödar för nöjes skull. Savannens rovdjur gör det på grund av hunger.

Hur som helst så sitter jag alltså här i kalla Sverige och förundras över hur mycket som har ändrats. Jag är inte längre minstingen i kullen. Istället har min kära syster skaffat sig en liten pojk som nu är ett år gammal. En riktig liten spjuver är han. Jag riktigt längtar till den dag då jag kan ta med honom ut på äventyr till mitt hus i vildmarken. Fast när den tiden väl är kommen är han förmodligen en inbiten internetanvändare som knappt kan slita sig från elektroniken.

Att huset jag har sedan består av stenblock, lera och rostigt plåttak spelar mindre roll. Jag får åtminstone vara nära naturen, sova under bar himmel och bada i en naturlig källa. Inga klorfyllda pooler här inte. Ett litet minus är ju dock att jag måste ta mig över en hel savann innan jag kan köpa någonting i en butik. Fast att käka lejonkött till frukost är ju inte helt fel det heller. Skulle vara kul om man kunde koppla in en stor platt-tv också, så att man fick se lite av världen runt omkring. Men att bo i ett skjul ute i vildmarken är ett äventyr få förunnat.

Det är nu ungefär tre år sedan jag lämnade civilisationen bakom mig. Jag var trött på allt gnäll och allt tjat om att leva livet medan man sprang omkring i ett ekorrhjul för att fylla en meningslös funktion. Visst saknar man vissa moderna bekvämligheter, men jag har aldrig mått bättre vare sig fysiskt eller psykiskt. Nä, nu får jag börja ge mig iväg så att jag kommer hem innan nattens rovdjur jagar efter mig. Kanske kan jag åka snålskjuts med någon av safaribilarna.