En livs levande björn
Igår kväll satt jag och funderade på min första period i vildmarken. Ingen större utmaning om man jämför med hur jag lever idag, men det var ändå en prövning. Jag tog mitt pick och pack och begav mig ut i de svenska skogarna. Genom en enorm ansträngning och disciplin lyckades jag hålla mig undan civilisationen under ungefär tre månader. Det första som imponerade på mig var faktiskt mitt möte med en björn. Jag blev väldigt chockad eftersom jag, stadsmänniska som jag var, knappt trodde att det fanns några lösa björnar i vårt avlånga land.
Hur som helst visste jag hur jag skulle göra för att undvika att bli attackerad. Man ska hålla sig lugn och sansad men samtidigt visa att man finns där, för att se till att björnen försvinner. Detta var dock inte vad jag gjorde. Istället flydde jag springande allt vad jag kunde medan jag skrek som en liten tjej. Det var en himla tur att björnen inte började jaga efter och slet mig i trasor vill jag bara säga. Hur som helst bestämde jag mig i det ögonblicket att aldrig ge mig ut i naturen på egen hand igen. Men efter att ha tillbringat en tid hemma i stadens solkiga miljö igen hade jag ändrat mig. Mitt möte med björnen var första gången då jag hade känt mig verkligt levande. Så, efter mycket funderande och planerande begav jag mig alltså iväg hit. Men istället för att bära omkring på ett tält och en väldig massa packning såg jag till att skaffa mig ett eget litet hus, mitt ute i vildmarken.